När jag frågade henne, vad hon menade med det så kom svaret ganska omgående. ”Du är inte hemma så ofta”. Även om jag hade en bestämd uppfattning om att familjen går före allt annat, så kan jag i efterhand erkänna att jobbet, politiken och uppdragen har tagit tid från Helin och familjen.

Helins reaktion fick mig att tänka om. Gör jag samma misstag som min pappa?

När jag var liten, så såg jag knappt min pappa. Han jobbade sex dagar i veckan, tolv timmar per dag.  Han hade ett tungt arbete, nämligen som pizzabagare. Att baka 300 pizzor om dagen är inte ett lätt arbete. Det är tungt. Jag såg det på min pappa. Han var oftast trött efter jobbet, ville inte umgås. Somnade ibland på soffan.

Det fanns ingen tid för oss. Han ville, men omständigheterna tvingade honom till något annat.

När alla andra kompisar berättade om vad de gjort med sin pappa,  så hade de ”gått på bio, åkt skridskor, spelat fotboll”. Då hittade jag alltid på en ursäkt. Jag ville inte berätta att vi inte hade gjort något eller så ljög jag ibland, typ att jag också hade gått på bio med pappa eller något liknande.

Jag vill påstå att det är vardag för många arbetarklassbarn i förorten. Papporna jobbar varje dag, mammorna orkar inte. De ska ta hand om barnen, oftast är det flera, sköta hemmets arbetsuppgifter, typ städa laga mat osv. och på kvällen ta hand om mannen.

Det är barnen som blir lidande, när pappa jobbar jämt och mamma inte orkar.

Vi behöver ha en diskussion om hur vi ska få fler invandrarpappor att ägna mer tid åt barnen och familjen. Men det kräver att det de har anständiga arbetsvillkor. Vi behöver börja där. Som det ser ut idag, är det svårt för många att inte jobba sex dagar i veckan.